Författare Föreläsare Journalist

Tokkloka tankar

Om livet och döden. Om glädjen och sorgen. Och om rätten att få vara både och.

Brillianta texter

Ord som känns om ämnen som bränns. Jag kompromissar aldrig med nyanserna.

Berörande tal

Om barnen som saknar och de vuxna som behöver stå kvar.

Boka mig

Som skribent, föreläsare eller utbildare.

Varje människa har sin berättelse – ta dig tid att lyssna på den

Idag är det ett år sedan jag och Anna stod i min hall och sniffade på nytryckta böcker. Det var så stort att äntligen hålla Dödsviktigt i sin hand, den där idén som inte ville släppa greppet och som sen ockuperat både hjärnan och större delen av tillvaron ända fram till den dagen. Jag trodde i min enfald att jag var i hamn då. Men det var ju då det började.

Utöver att boken nu finns på bibliotek, skolor, sjukhem, hospice och kyrkor har jag rest landet runt med min föreläsning Det är dödsviktigt att prata om döden.

Så jag vill tacka, i tur och ordning, Malmö, Alnö, Sundsvall, Umeå, Karlshamn, Uppsala, Ängelholm och Växjö och de totalt ca 1600 lärare, kuratorer, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och socialarbetare som lyssnat på mig i år. Om alla de bara en gång vågar lite mer i mötet med barn som sörjer så har jag nått så långt.

Visst betydde det mycket att få bra recensioner på boken, och det har varit fantastiskt att få vara med i tv och radio och tidningar och berätta om detta. Men nu när jag tänker tillbaka är det faktiskt inte det som smäller högst. Det som sitter i minnet är berättelserna. De som trillat in på Dödsviktigts anslagstavla och berättelserna från alla de som lyssnat på föreläsningarna. För vet ni. När man ställer sig på en scen och berättar om sitt svåraste, då visar det sig att ganska många andra också har haft det svårt.

Man har bara inte pratat om det.

Det är män och kvinnor som fångat mig efteråt, lagt en arm på axeln och sagt:

”Men Mia, jag är ju du!”
”Min pappa dog när jag var tio, och jag har aldrig riktigt formulerat det där för mig själv. När jag hörde dig idag satt jag bara och tänkte, ja, ja, ja, precis så var det!”
”Tack Mia, jag har en dotter som är som du. Det är svårt.”
”Jag bara måste få tacka dig för den bästa föreläsning jag hört i hela mitt liv. Får jag ge dig en kram?”
”Jag har en vän som är döende i cancer. I går efter din föreläsning hade jag bokat in en fikastund med hennes tonårsbarn. Och vet du, att efter att jag lyssnat på dig kände jag mig helt lugn i den situationen. Jag vågade fråga dem vad de tänkte och kände och lyssnade på riktigt. Tack för det.”

Det är pappan som är ensam med sina två barn efter att deras mamma dött i bröstcancer och som inte bara sörjer sin fru utan också att sorgen nu kommer vara en del av barnens liv.
Det är förskolepedagogen som har ett barn i gruppen som förlorat sin pappa och nu samarbetar med mamman för att det ska bli bättre – för att de läste att det kan gå i artikeln jag skrev i Mama om Ragnas pappa tidigare i år.

Och det är mannen som bara måste få byta några ord med mig:

”Tack Mia för din föreställning…föredrag….föreläsning….jag vet inte vad jag ska kalla den, det var så starkt. Jag måste ha med mig din bok till min mamma. Hon är nästan nittio och har precis börjat prata om att hennes mamma dog när hon var 11. Jag hade ingen aning….”

Sedan min pappa dog har 120 000 barn i Sverige förlorat en förälder före sin artonsårsdag. Och vi är så många som aldrig riktigt pratat om det. Så många som lever vuxna liv, ibland ända tills vi blir nittio och bär på sorgen alldeles själva. Tänk vad många berättelser som vill bli berättade om vi andra vågar fråga och själva stå kvar och ta emot. Tänk vad bara det kan ge en annan människa. Tänk. Det kan vi hjälpas åt med, eller hur?

//M

Det är bättre att fråga nåt än att hålla det inne, för man kan bli sjuk av att inte säga grejer

Så säger hon, Amanda, som tillsammans med sin syster Caroline berättar i den här filmenbold-knock_52c090cd9606ee6affc89d90om när deras pappa dog i cancer.

Jag träffade deras mamma Therese på en konferens i Malmö i mars. Hon berättade sin historia, som har två delar. För denna mamma har genomlevt min värsta mardröm – den om att historien ska upprepas.

När Therese var tonåring dog hennes mamma i cancer, och hon fick inte vara med och förstå vad som hände. Än idag är hon full av frågor som aldrig kommer att få svar.
Så, när hennes man – tjejernas pappa – också blev sjuk i cancer valde hon en annan väg: delaktighet och förståelse. Förståelse för allt från vad som hände med pappa på sjukhuset till vad som händer om man stänger sorg inne.

Det finns en stor tröst i det tycker jag, att det går att göra bra även i det svåra.

På måndag och tisdag träffas jag och Therese igen. Då ska vi prata inför 350 personer från sjukvård, skolor och hjälporganisationer på en konferens i Uppsala. Vi ska prata om att sorg måste få finnas och att det är viktigt att sätta ord på den. För Amanda har helt rätt: Man kan bli sjuk av att inte säga grejer.

//M

En tidsresa på ett kassettband

kassettband_56042458_176319470Vi städade förrådet i somras. Ni vet en sån där riktig grovrensning där man står med varje sak i handen och tänker: tippen eller framtiden? Kommer jag någonsin titta på detta igen? Vi gör det med jämna mellanrum, och det finns en låda som alltid klarar sig. Jag kan inte slänga banankartongen med kassettband. Alla blandtaper som byggde mina tonårsår. Så jag flyttar den till en ny hylla och tänker att någon dag ska jag ta in den igen och lyssna på allihop.

I somras var det ett kassettband som stack upp där i lådan. Vitt, med handskriven grön text på: Sånger.

Det högg till när jag såg det, för jag mindes när jag spelade in det. Det var sommaren 1994, och jag satt på golvet i min första egna lägenhet i Gävle. Jag var nitton, ganska ensam i en stad där det var sommarlov från utbildningen och alla kompisar åkt hem.

Jag var kvar, för på dagarna tog jag körkort. På kvällarna och nätterna testade jag olika sätt att svälta mig, hetsäta och träna.

Jag minns det för att jag bakade hela plåtar med matbröd och åt upp.
Jag minns det för att jag sprang gatlopp på gatorna i stan i jakt på förbrända kalorier.
Jag minns det för att jag vet att jag kämpade mot lusten att köpa laxermedel – jag var aldrig särskilt bra på att kräkas – men kom fram till att två dagar på bara kaffe fungerade ungefär lika bra som kompensation.
Jag minns det för att jag satt på nätterna och pratade in mina tankar och känslor på ett kassettband. Ett kassettband jag skrev Sånger på.

Ibland när jag pratat om Dödsviktigt har jag tvivlat, jag kan tänka, att minnet kanske sviker mig. Att det här att självplågeriet under tonåren och att det hängde ihop med insikten om att pappa inte skulle komma tillbaka, att det är en efterkonstruktion. Ett sätt att förklara för mig själv nu varför jag mådde så dåligt då. Att jag kanske inte förstod sambanden då.

Nu har jag lyssnat på mitt band. Och nu vet jag att jag visste. Jag visste att det var pappa som gjorde ont. Men jag visste inte vad jag skulle göra med den vetskapen. Och jag visste inte hur jag skulle stå ut med det här livet som skulle levas utan.

Så jag vände sorgen till självhat och plågade mig själv. Grät. Och jag skrev en sång. Om du vill får du lyssna på den här. Det är direkt från kassettbandet, raspigt och burkigt. Det är direkt från tonårsångesten som inte bara var tonårsdepp utan som faktiskt var sorg som ville ut. Det är Mia nitton år och en kassettbandspelare på ett vardagsrumsgolv i en lägenhet i Gävle 1994. Tolv år har gått sedan min pappa dog. Och så här sjunger jag:

Många långa dagar

När kroppen minns det jag tror jag glömt

pappajagJag kliver upp på en scen för att berätta min historia och jag är inte nervös och jag är inte ledsen. Jag vet vad jag vill säga och jag vet att jag vill beröra, och när jag står där så känns det bara rätt och fint.

Sen, efteråt börjar kroppen skaka. Varje gång. Först börjar det rycka i musklerna i låren, sådär så att det känns som att knäna hoppar. Sen börjar jag skaka i överkroppen. Och sen börjar jag frysa, så jag får ståpäls över hela kroppen och hackar tänder. Även om jag står kvar i det varma strålkastarljuset.

Jag tänker att det är sorgen som blåser genom kroppen. Att jag kan stå där och le och känna mig lugn, men att kroppen minns det jag tror jag glömt. Känslorna från då har hittat små bon i mig, och det känns på nåt sätt symboliskt att de sitter i benen, de där benen som ställt sig upp så många gånger fast jag inte ville stå, benen som gått vidare i livet på den nya vägen som jag inte ville gå.

Under året när jag skrev Dödsviktigt var jag sängliggande flera gånger, kroppen la liksom ner, men jag blev aldrig rädd, för jag tänkte att någonstans måste jag ju ha haft den, sorgen, som jag jobbade så hårt med att inte visa för andra runt omkring. Jag lagrade den i alla mina muskler istället.

För något år sedan var min mamma väldigt dålig, och all den där skräcken sen förr vaknade i mig. Det var också en kroppsreaktion, den kom först, innan jag förstod hur rädd jag var. Och jag fick ont i den där särskilda punkten precis vid höger revben, värk och tryck, och jag tänker att det kändes så bekant på nåt sätt, men varför då? … och så swisch for jag tillbaka till en sen kväll när jag var sjutton år och min mamma körde mig till akuten för att jag hade ont just där. Stressymtom sa läkarna då. För mycket plugg och krav. Men jag talade ju inte om för honom att jag precis kommit på att min pappa aldrig mer skulle komma tillbaka. Och att det gjorde så fruktansvärt ont. Att det var skräcken i mig som värkte.

Men det är inte bara skräck och sorg som lagrats i min kropp. Jag lagrar fina minnen också, och det gör jag väldigt medvetet. När jag var tjugo och förstod att min farmor inte hade så långt kvar, så tänkte jag mycket på det där, att jag faktiskt inte mindes hur det kändes att krama pappa. Så en dag när jag följde med farmor till kyrkan passade jag på.Jag höll hennes hand i min och blundande. Kände hur len hennes gamla bruna hud var, hur ådrorna hittat nya vägar över hennes händer, kraften i dem, trots åldern. Sen lutade hon sin panna mot min kind, och jag präntade in det minnet också. Nu behöver jag bara blunda för att jag på riktigt ska kunna känna henne sitta lutad mot mig igen.

Kroppen minns, vi bär hela våra liv med oss. När vi tror att allt glidit undan i minnena, finns svaret där, alldeles under vår egen hud.

//M

 

 

Alla dessa kämpande ungar

Jag är fortfarande berörd och omrörd av gårdagen i Malmö. En hel dag med barnen i fokus. Ni som tänker att barnen alltid är i fokus nu för tiden, ni ska också veta vad många det är som aldrig hamnar där. I blickfånget. Ungar i alla åldrar och i många länder som kämpar för att få en vardag och ett liv att fungera medan alla andra tycker att livet är en lek.

Igår hörde jag berättelser om barn vars mamma eller pappa plötsligt dött, och som tycker att de är de enda i hela världen som vet hur det är. De som har svårt att få hjälp med sin sorg medan den ”bara” är en sorg, eftersom sorg ju inte är någon sjukdom. Kom tillbaka när du mått dåligt några år och utvecklat ätstörningar, depressioner och självskadebeteenden. Då kan du ställa dig i kö till psykiatrin.

Jag hörde om barn vars mamma eller pappa fått neurologiska sjukdomar som sakta bryter ner dem, och som tycker att de är de enda i hela världen som vet hur det är. Elvaåringar som tar över hela ruljansen med matlagning, hämtning och lämning av småsyskon, tvätt och städ hemma när mamma inte klarar av det längre. Vet ni att det finns ett glapp i lagen, som gör att svårt sjuka föräldrar som inte kan laga mat längre får mat från hemtjänsten. Men bara till sig själva. Inte till barnen. Vad är det?

Jag är säker på att barn till missbrukande föräldrar skulle ge ungefär samma historia.

Men barnen klagar inte över det där. Barn tar ansvar, och när mammor och pappor av olika anledning inte kan göra det de ska, då gör barnen det. För vem skulle annars göra det?

Det barnen pratar om och lider av är ensamheten. Den som kommer av att ens eget liv inte är som ett normalt liv ska vara. Man har en mamma eller pappa som inte passar in i mallen. Hon eller han är död, sjuk eller missbrukare. Sådant som barnet på inget sätt kan påverka, men ändå måste leva med i varje möte med omgivningen.

Det är därför de där bra initiativen betyder så mycket:

Sommarlägret för de som lever med den sjuka föräldern som ger barnen en chans att få vara normal i två veckor en sommar.

Akuttraumateamet i Norrköping som åker hem till familjer där en förälder eller ett syskon plötsligt dött, för att stötta och berätta det viktiga: att hur galen du än kommer känna dig av alla känslor och tankar framöver, så är det inte dig det är fel på. Det är bara sorgen som rasar genom kroppen.

Det är fantastiska initiativ, men också små rosa fläckar av hopp i ett stort landskap. Och jag kunde inte släppa den där tanken, på hur många kämpande ungar det finns i vårt land. Och på varför vi låter dem kämpa så ensamma. Hur kan vi göra så?

Varför strävar vi hela tiden efter normalt? Varför sorterar vi varandra i olika fack? Varför kan vi inte se att onormalt egentligen är ett annat ord för ”det vi inte förstått än”. Och hur kommer det sig att vi tänker att experter måste ta hand om dem som faller utanför ramen? Är det för att vi ska slippa det där jobbiga med att vara medmänniskor?

Barnens ensamhet minskar om vi vågar möta dem där de är. Om vi vågar tänka att det här livet gör saker med oss. Det händer oss alla och nu hände det dig. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Hur jag än vänder och vrider på det slutar mina resonemang i samma slutsats:
Liv och död, glädje och sorg, hälsa och sjukdom, gemenskap och ensamhet , mod och sårbarhet – vi måste våga prata om allt det. Att vi erkänner och pratar om att livet har mörka sidor betyder inte att vi gräver ner oss.
Fråga vidare lika mycket när någon berättar något svårt som när någon berättar något kul. Du kommer att möta en människa som växer av styrkan i att någon vågar ta emot. Och samtidigt lär du dig nåt om dig själv.

/M

 

 

Walk a day in my shoes

 

Igår drog jag och mina Dödsviktiga dojjor till Umeå och svt för att vara med i Go kväll. En hel dags förberedelse för 12 minuter i tv. Häng med på en sväng bakom kulisserna.

 

 

Lite fladder är det, att kliva ur en taxi utanför tv-huset. Men jag kom av mig lite när de hade kvar julgranen utanför – med belysning och allt. Hur tänkte de där?
Ungefär en minut efter att den här bilden togs satt jag mitt emot Pekka Heino och åt kött och potatis. Bredvid mig hade jag Åsa, som var dagens frisör och stylist i gör-om-mig-punkten i programmet, och Elvy Drugge som vågade bli omgjord i tv. Hon hade helt klart dagens läskigaste uppgift! Så småningom anslöt Monica Nanni från Randiga Huset också.

Vad vi pratade om medan vi åt? Om att det finns de som inte klarar av att gå på sina vänners begravningar, eftersom det är för jobbigt. Om att begravningar kan vara något av det finaste som kan hända i en släkt, om det blir en dag när man kan glädjas och gråta åt minnen.  Om att låtsas att ens femtioårsfest är en begravning, bara för att få höra vad folk skulle ha sagt om en om man dött, (jo, sann historia) och sen, alla personliga erfarenheter av sorg och saknad och död. Av föräldrar och vänner som försvann. Om barn och om de fruar och män som blir kvar, med uppgiften att själv sörja, ta hand om ett barn i sorg och göra en bouppteckning över den som dött på tre månader. En omöjlig uppgift som ofta slutar med att sorgen blir det som skjuts upp.

Jag har den där effekten på folk. Det är sådana samtal jag får när jag säger att jag skrivit Dödsviktigt. Och jag tycker att det är fantastiskt.

Sen kom vi till den lyxiga biten. Monica Nanni och jag fick varsin egen loge att husera i. Med våra namn vid dörren. (Ja, jag är knäpp, men jag tyckte det var kul.) Sen in i sminket till Maud som måste vara en naturlig coach eller nåt, utöver sina sminkkunskaper. Det var kärlek och pepp i varje penseldrag.

 

 

 

 

En snabb bild på färdigfixad Mia och Pekka. Och klockan fyra var det dags för genrep. Ner i studion och gå igenom start och kameravinklar. Instruktioner om hur vi skulle sitta i soffan (men ingen sa nåt om LUGGEN!) och lite hej hej. Frågorna sparade Pekka till sändningen.


När klockan var sex var det skarpt läge, och då fick vi inte ta med oss våra mobiler in i studion. Det var så skön stämning, skratt och prat och en Pekka som ägnade sig åt nån sorts terapeutisk promenad framför kamerorna. När det var två minuter kvar slängde sig studiomannen på rygg på scenen bakom kamerorna och sa lugnt:
Det blir nog ett program idag också.
Medan Pekka pratade concealer med Åsa, ungefär fem minuter in i sändning, gjorde vi oss beredda att kliva in. Då rusade smink-Maud fram till oss, la håret till rätta över headsetet och sa lugnt:
”Allt ni ska tänka på nu är att sitta riktigt skönt i soffan! Det ni kan, det kan ni. Och ni är skitsnygga!”
Sen gick jingeln på och här kan du se hur det blev!
Idag är jag trött, trött, och otroligt TACKSAM för alla de mejl jag fick med fina historier igår, för alla ungdomarna som direkt efter programmet hade förtroende nog att gå in och sätta upp en egen lapp på dödsviktigt.nus Anslagstavlan. Och för alla nya Dödsviktigtgillare och bokbeställare. Vi är nåt viktigt på spåren här. Glad att ni hänger med på min resa!

Med näsan i livets ryamatta

Jag ligger på mage på vardagsrumsgolvet och det enda jag orkar tänka på är vad skön ryamattans lugg är mot kinden. Jag har alltid känt mig hemma på ryamattor. När jag var fyra brukade jag släpa vår blågulröda till platsen under högtalarna i vårt vardagsrum. Där låg jag lycklig och lyssnade på smurfarna på en skrapig grammofonskiva, timme ut och timme in. Den lilla ryan hade min pappa knutit för hand. Den jag ligger på nu kommer från Rusta och är inte i närheten av att vara lika fin som pappas.

Jag tänker att jag nog borde gå upp och göra nåt vettigt, som att förändra världen, men jag orkar inte. Den där elden som hållit mig svävande som en luftballong så länge, den går på sparlåga just idag, och det gör mig lite stressad, eftersom jag verkligen måste brinna i morgon.

Hur hamnade jag här? Jag ligger kvar för att se vad som händer. Och se, där kommer det känslor farande.
Först en gråt. För jag orkar bara inte vara stark hela tiden.
Sen kommer saknaden. Pappa? Var tog du vägen? Hjälp mig lite nu, snälla.
Lite ilska. Det är ju faktiskt ditt fel att jag ligger här. För om inte du dött hade jag ju inte behövt skriva så många dagböcker för att stå ut med alla känslorna, och då hade jag inte behövt skriva för att leva, och då hade jag inte utbildat mig till journalist och då hade jag inte skrivit boken och då hade jag inte behövt ligga här på en ryamatta och känna mig som en våt fläck och undra varför jag inbillar mig att jag ska kunna rädda hela snurriga världen i ett tv-program i morgon.

Då hör jag orden i huvudet så klart:
Men jag fick ju en uppgift.

Och jag börjar tänka på det en vän skrev till mig förra sommaren, medan jag skrev boken:

”Det viktiga för dig är att DU tror på det du gör och VET att det kan göra skillnad för de barn som nu är omkring det du gick igenom. Oavsett vad andra säger så ska du hålla fast vid det, gå tillbaka till det när du vacklar, gå till din kärna. Låt den vetskapen göra avtryck i allt du skriver och skriv de på näsan som undrar varför du skriver om döden.

Jag blundar och letar efter kärnan. Och plötsligt ser jag glöden igen. Den finns där inne. Jag tänker på mamman som skickade jordens finaste sms till mig i helgen bara för att tacka oss som gjort boken, för att den hjälpt hennes tonårsbarn när deras pappa dött. Och jag tänker att nej, jag kan inte rädda hela snurriga världen, men det finns så många små världar inuti den stora. Det är dem jag ser, det är för dem jag brinner, det är min kärna.

Resan till min mittpunkt  blurrar till tiden, och jag blir lite förvånad när jag fortfarande ligger med näsan i ryamattan. Tycker att nån borde har hjälpt mig upp vid det här laget. Men kraften ligger förstås hos mig.

Jag blundar och säger rakt ut i luften:
Hjälp mig upp!

Så tar jag pappa i min högra hand och farmor i min vänstra. Reser mig. Och tillsammans kliver vi rakt ut i luften.

//M

 

Och i morgon kommer jag ha den här låten som soundtrack!

Är du säker på att döden finns?

Hej, här kommer jag som försöker ge döden ett ansikte. Det är inte lätt ska ni veta. Hade jag varit ute efter ära och berömmelse hade jag nog gjort klokt i att välja ett lite lättsammare ämne. Som positivt tänkande. Mental träning. Eller konsten att bli rik.

Problemet med döden är att många vill låtsas som att den inte finns. Och av de som inser att de inte kan blunda för fakta, låtsas många ändå som att den inte finns så mycket. Ibland funderar jag på om det skulle gå att sälja lösnummer på en kvällsblaska med den rafflande löpsedeln: Alla dör!

Jodå, döden förekommer i tidningarna. Som mord, polisutredningar, sliskiga detaljer. Men känslorna den väcker syns sällan. Senast idag blev jag påmind om hur många redaktioner tänker om reportage kring döden. Inte för ofta, inte för mycket (går det att lätta upp det här på nåt sätt?) Sen får det ju vara bra ett tag. Man vill ju inte att människor ska bli DEPPIGA, herregud!

Nu möter jag samma tankegångar när jag vill prata med barnen om döden. Tänk om du sätter igång något?

Det är som om alla tror att döden börjar finnas när vi skriver, läser och pratar om den. Men vet ni. Den finns ändå. Även när den inte syns. Och det enda vi sätter igång när vi pratar om den är livet. Det här livet som innehåller gråt och skratt, sorg och glädje. När blev vi så rädda för att vara och möta hela människor?

Den här syns-inte-finns-inte-mentaliteten är extra stark kring barns sorg. Så stark att den nästan inte finns. Det är nästan två år sedan jag försökte sälja in min bokidé – den som blev Dödsviktigt – till ett av de större förlagen. Jag fick ett vänligt svar tillbaka där det stod att det var en fin idé. Men att målgruppen var för liten. Det finns för få människor i Sverige som berörs av det faktum att föräldrar dör när barnen är små.

Över 3200 barn förlorar en förälder i Sverige varje år. Det är ett barn ungefär var tredje timme.

Jag vet inte om det är bara jag, men jag tycker inte att det är så få. Jämför det med de ungefär 7000 kvinnor som får bröstcancer i Sverige varje år. De har en egen månad när det samlas in pengar för att hitta botemedel. Det är ju fantastiskt, också med tanke på att många av de kvinnorna har barn som lever med skräcken för att mamma ska dö.

Men de där barnen som lever kvar sen, efter varje liten katastrof, när sjukdomar och olyckor gjort sitt. De barnen får inget stöd. De barnen samlas det inte in några pengar till. De är inte tillräckligt många för att ens få en bok.

Det sägs att barn är tysta när de drunknar. Jag tror att många sörjande barn lider i tysthet. De säger inte hur det verkligen känns eftersom de märker att vi vuxna tycker att deras sorg är för jobbig att ta i. Eftersom de märker att deras sorg inte riktigt räknas.

Jag tänker inte ställa upp på det. Jag tänker vara skitjobbig. Jag tänker skriva och prata om barnen. Berätta det du inte vill veta. Ge barnen den där boken. Gjuta mod i er vuxna att göra något. Om det som krävs är att jag lånar ut mitt ansikte till döden, då är det det jag gör. Utan att tveka.

Knep när man intervjuar höjdare

Jag var på en synnerligen rolig after-work-kväll igår. Som egenföretagare i mitt lilla enmansföretag var det här så nära en julfest jag kunde komma – det serverades till och med glögg.

Men jag var där för att jag ville höra Stina Dabrowski Lundberg prata om intervjuteknik. Hon är lite av en guru för mig, det var när jag såg hennes intervjuprogram på tv som jag kände att det var just det jag ville göra. Gräva mig in bakom, komma närmare, hitta människan.

Men så var det det där med modet. Det är lätt att tappa det när man plötsligt sitter öga mot öga med någon man förr bara sett på tv eller läst om. Att få den där känslan av att ”här sitter lilla jag och pratar med HONOM/HENNE”.

Jag har tänkt mycket på det det senaste året, i arbetet med Dödsviktigt. Den jag var mest nervös för att intervjua var Peter Settman. Honom har jag sett på tv sen jag var liten och alltid gillat. Sen var jag också väldigt nervös för att prata om döden med en spelevink. Tänk om jag inte kom in där, bakom, tänk om han bara skämtade bort.
Och vet ni, jag blev alldeles kall när vi väl satt där, för det första han sa var:
– Och vad ska vi prata om idag?
För ett ögonblick, den där känslan av att jag var på fel plats. Att han var på fel plats. Men jag började berätta och då lyste han upp.
— Jag jobbar så här, sa han. Jag fick din fråga, och sa ja till den då (för tre månader sen) för att jag tyckte det var en bra idé. Men jag har ingen aning om vad jag ska göra på dagarna. Jag tycker om att gå helt blank in i varje möte. Jag tror på att det blir bäst då.
Sen pratade, skrattade och grät han i en timme, när han berättade om sin pappas sjukdomstid och död.

Efter intervjun tänkte jag bara: vi är människor. Och vi brinner för olika saker. För en del personer leder det till att de hamnar i rampljuset. Men de är fortfarande bara människor.
Stina Dabrowski sa samma sak igår. Hon hade hämtat ett citat från någon som jag glömt bort, men det var i alla fall: Det som är botten i mig är botten i dig. I grunden har vi människor ungefär samma behov, och ett av dem är att bli sedd. Som intervjuare är det just det behovet man riktar in sig på. Om man får personen att känna sig sedd kan man fråga nästan vad som helst. Och riktigt bra blir det när man närmar sig det som bränns.
Hey, vi pratar om Stina, hon som vågade fråga Khadaffi hur det kändes att inte ha så mycket makt i arabvärlden längre. Hon som i flera minuter försökte övertala Margaret Thatcher att hoppa. Och hon som gjorde en så vacker intervju med Leonard Cohen att man ville gråta.

Jag köpte det där med att vi alla har samma botten. Men just i intervjusituationen kan det ju ändå slå till, det där mindrevärdighetskomplexet. Och jag kom och tänka på något Fredrik Wikingsson (han i Fredrik& Filip) sa när han gästföreläste på min journalistutbildning för sådär en tolv år sedan. Han hade precis klivit ut i arbetslivet och jobbade för Café bland annat. Han hade börjat intervjua höjdare och han berättade att han behövde ge sig själv ett psykiskt övertag, för att våga göra det. Hans knep var att sätta på sig kalsongerna ut och in. Japp. Ni läste rätt. Om han gjorde det så kände han att han visste nåt som inte den andra personen visste, och det fick honom att bli lite kaxigare.
Jag tänkte att Stina också måste ha nåt knep. Så jag frågade henne. Och hon sa:
– Absolut, jag kan också känna så. Mitt knep är att ägna så mycket tid jag kan åt research, så när jag sitter där och jag börjar tappa modet kan jag tänka: Jag har lagt ner så mycket tid på att lära känna dig så jag är värd din respekt precis lika mycket som du är värd min.

Jag tackade allra ödmjukast för rådet. Och sen smet jag tillbaka till min stol. Utan den där bilden jag ville ha på henne och mig. För jag vågade inte fråga. Inte kunde lilla jag fråga HENNE.  Jag hade inte läst på tillräckligt om henne för att kunna använda hennes eget råd, jag hade inte mina trosor ut och in och det där med att vi har samma botten funkade inte riktigt vid en sån uppenbar idol-fotografering.
Men jag hade en garvad Aftonbladet-journalist vid min sida. Så det blev mitt knep för kvällen: Vågar du inte själv, skicka fram någon annan. Och det funkade ju det också!

//M

Till alla er som längtar

En vecka går mot sitt slut, snön har färgat världen vit och vackra stjärnor tar tillbaka ljuset i våra liv. Ändå blev det här veckan när mörkret drog in över många runt omkring mig. En ung kvinna som föll från en färja. En som blev sparkad av en häst. En som blev påkörd av en bil. Tider av kamp väntar för de som överlevt, och för de som ska lära sig leva utan.

I min mejlbox strömmar också in berättelser om familjer som gått sönder, älskade människor som försvunnit, och när jag läser börjar jag tänka på när vi lekte kull i gympasalen i skolan, om hur jag så ofta blev kullad först, och direkt åkte ut ur leken.

Och jag tänker att det är så med döden. Som att den springer efter en, och man vet egentligen inte hur många gånger man är nära att bli kullad. Hur många gånger man hade kunnat dö. Tills den dan man inte hinner undan.

Det kanske låter ödesmättat, men vi vet inte. Vi vet precis ingenting om vad som händer idag, i morgon. Så vi måste vara rädda om oss själva, och om varandra. Och jag kände bara för att lyssna på den här sången – den är lika mycket till mig själv som till er. Som en påminnelse, och som en hjälp att hålla hoppet vid liv. Till alla er som väntar, till er som har tappat hopp, till alla där ute som längtar.

Kram/M

Vem är Mia Berg?

Det har jag grubblat på hela mitt liv. Det är på den där nivån så att jag har svårt att prata in ett telefonsvararmeddelande på min mobil, ni vet:
Hej, ni har kommit till Mia Berg, journalist... ja, och mamma, och fru, och vän, och tänkare... och nånstans här börjar jag tänka på vad alla som ringde till det mobilsvaret skulle börja tänka och att jag kanske inte skulle få några fler meddelanden om jag sa så.
Jag kan helt enkelt inte sätta en etikett på mig själv: Jag är ju allt det där. Och mycket mer. Ganska ofta kämpar jag för att bara vara Mia också. Den TokKloka. Så om du vill ha nån bild av allt det där som händer i min hjärna - läs min blogg. Och räcker inte det, så hör av dig, vettja!