Författare Föreläsare Journalist

Postat i kategorin Uncategorized

När 1+1 blir 3 kan allting hända

Just nu känns det så, nu idag när jag nog passerade point of no return i mitt bokprojekt Dödsviktigt. Jag åkte till Stockholm för att visa upp mig för en Sveriges största auktoriteter på barn och sorg. Jag ville så gärna att han ska hjälpa mig med fakta i boken, för jag vill ju att den ska bli så bra att alla vill läsa den. (jag har lärt mig att det är bra med högt satta mål). Jag hade skickat ett mejl och förklarat vad jag höll på med, men han ville träffa mig. Han får frågor ganska ofta om olika projekt sa han, och han ville välja rätt sammanhang att vara med i.

Så kommer jag in på hans mottagning – psykologer har ju sådana, inte kontor – andfådd efter tre slingriga stentrappor upp i himlen, och sätter mig i hans soffa.

Jaha, säger han, berätta vad du håller på med. Och jag börjar. Först lite försiktigt. Men det hinner nog bara gå trettio sekunder innan orden sprutar ur munnen på mig. Berättelser, visioner, frågor. Haha. Så mycket för all struktur jag tänkt ut. En timme pratar vi. Sen säger han:

– Och vad tänkte du ha mig till?

Jag pratar en halvtimme till. Sen säger han:

– Ska vi ta och boka en tid för ett mer strukturerat samtal då?

– Ja, det kanske är bra, svarar jag. Sen går det upp för mig vad han sagt.

– Eller vad menar du, vill du göra det här?

Han nickar.

Och jag gör en spontan bönerörelse. Sat nam. Ett steg närmare min sanning. Blir så glad att mungiporna åker upp och fastnar vid öronen.

– Åh, vad roligt. Tack!

Det var den stillsamma reaktionen. När jag kom ut i stentrappan och stängt dörren till hans mottagning blev det mer segergester och ett inre vrål: Jaaaaaaaaaaaa! Som visst nådde ut på fb :-)

Nu har jag tillgång till kunskapen. Och de närmsta veckorna kommer jag också intervjua fyra kända och mycket modiga människor som sagt att de vill vara med i min bok. Jag känner mig ödmjukt tacksam – att de vågar och vill öppna sig för mig om något av det svåraste i deras liv.

Det är fantastiskt. Och det är skitläskigt. Nu litar alla dessa människor på att jag ska ro detta i land. Och det vet jag att jag gör. För jag har aldrig brunnit så mycket för något jobbprojekt i mitt liv.

”Passion and enthusiasm make things possible, not easy.”, skrev Paolo Coelho i veckan. Det finns alltid hinder att övervinna, rädslor att överkomma. Men belöningen när man vågar: sån där lycka som bubblar inifrån och får en att fnittra helt utan anledning. Och en särskild sorts stolthet, den som ingen kan ta ifrån en.

//M

 

 

 

 

Den här våren ska jag skriva två böcker

Tänk hur det kan slumpa sig. Här sitter man och drömmer och drömmer om att göra en massa saker, och sedan, plötsligt så liksom dimper det ner saker i knäet på en. Och då gäller det att snabbt se om det är smulor som ska viftas bort eller bakelser som ska avnjutas. (Förlåt, jag är sötsugen ikväll :-))

Allt började med att jag letade efter spännande artiklar att skriva – och som nyinflyttad Sundsvallsbo inventerade jag snabbt det lokala beståndet av eldsjälar  – det är dem jag vill åt ser ni. En dag såg jag en artikel om en Annelie Nordin som jag mindes sedan jag bodde i Sundsvall förra gången  – då drev hon gymmet Träningsverket där min andra vän Annelie tränade. Hon är en sån där som får saker att hända hela tiden – och eftersom jag är en sån där som VILL att saker ska hända hela tiden men har svårt att få till det så måste jag träffa henne.

Sagt blev gjort och artikeln om Annelie Nordin ligger ute i LevaPS! nu och ser ut så här:

Efter mötet kände jag mig lite rastlös. Där satt Annelie som ett litet yrväder och bara spottade ur sig projekt efter projekt – men mitt bokprojekt då som jag tänkt på i flera år… När skulle det bli av?

På ren Annelie-energi slängde jag iväg en ansökan till Skandias Idéer för livet och ett par månader senare hade jag fått ett stipendium för att göra min bok. Jämfotahopp i köket!

Projektet har jag döpt till Dödsviktigt och det är en intervjubok för ungdomar som ni kommer få läsa mycket om längre fram. Men det här mötet satte ju liksom igång en dominoeffekt. Eftersom Annelie blev så såld på artikeln jag skrev om henne så vill hon nu att jag ska hjälpa henna att ro hennes bok i land. Och det är här jag är tillbaka bland smulorna och bakelserna. Jag förstod ganska snabbt att det var en bakelse som trillat ner i knäet – även om det bara var smulor just då. OK, jag föll lite för Annelies smicker också: Klart du får tänka Mia, men jag vill inte ha någon annan…” Haha! ingen press.

Jaha. Så jag ska tydligen skriva två böcker i vår. Ja, eller i år. Bara för att jag intervjuade Annelie. Tänk så det kan bli. Slump? Eller livets eget sätt att visa vägen?

//M

 

Träd av släkt och dess rötter

Jag har vandrat släktegräs idag. Doftat övermogna äpplen som fallit från grenar som sträcker sig tillbaka till mitt förflutna. Sprang hon här, barfota runt ett nyplanterat skott, gör hon det nu, en barnadans av glädje när hon känner mig alldeles nära i en framtid där hon inte längre är med?

Vad betyder rötterna för det som ska växa? För en bonsai är det allt, men för en människa? Jag låtsades som inget. Men då blev jag inte ett växande träd, utan en julgran som kämpade för att hålla mig vacker och glittrande tills jag tappade allt. Under tiden slukade jag livsvatten, lät mig dränkas i allt som fick mig att känna mig stark. Men det gjorde mig inte starkare.

Så nu gräver jag rötter. Tar reda på var jag kommer från för att veta var jag ska gå, för vad vet jag egentligen om var jag börjar och var jag slutar?

Och för varje rot som letar neråt, tar jag händerna i mina, händerna från de som gått före och de som kommer efter. Vi dansar långdans genom tiden och jag blir en del av dem. De är mitt sammanhang, den markkontakt jag behöver för att sträcka mig mot solen.

Jag tror hon dansade för mig där vid äppelträdet, med sina barnsliga barfotasteg. Och hon hojtade: ”Lek med mig, följ med. Du ser det jag såg, nu är du mina ögon. När jag började min dans fanns här bara ett skott, nu trampar du fallfrukt från ett knotigt träd. En dag ska vi prata om allt vi känt, jag är bara några få steg före…”

#till Farmor Margit

//M

Trauma

11 sekunder!

Idag hittade jag svaret på något som jag funderat över sedan i mars, då när jag stirrade in i ansiktet på en man som dog. Och som sedan började leva igen.

Jag och hela härliga familjen satt i en matsal på Kanarieöarna. Jag reser mig upp för att ta lite mer mat från buffén, när det plötsligt smäller till vid ett bord strax intill, tallrikar flyger i golvet och folk börjar skrika.

Det är en man i femtioårsåldern, som mitt under middagen fallit ihop, och alla tror att han satt något i halsen. Han är högröd i ansiktet och går inte att prata med.

En lång stark kille i trettioårsåldern kastar sig fram och lyfter upp mannen för att göra heimlichmanövern. Han är redan igång när jag kommer rusande mot bordet. Allt går inte i slowmotion. Det är mer som bilder i en film som hackar fram, en efter en.

Jag ser barn till mannen slita upp sina små bäbisar ur stolarna och rusa därifrån, ångesten i blicken, beskyddarinstinkten att ens barn inte ska se morfar dö.

Mannen är tung, killen är stark, men han trycker och trycker och det händer inget. Jag står ett par meter framför, och tänker: om han satt nåt i halsen, borde han inte bli blå i ansiktet då? Istället, en kropp som hänger, ögon som tittar men inte ser.

Jag vänder mig om och skriker: finns det någon läkare här! En matsal med flera hundra människor, och ingen vet vad vi ska göra. Vill inte släppa in den där tanken att det kan vara för sent.

Någon i personalen kommer rusande och försöker börja gräva i munnen, jag tänker nej, nej, så ska man inte göra, men det är norrmän och svenskar och spanjorer och finländare och alla har panik och ingen vet på vilket språk vi ska prata. Lägg honom ner, tänker jag, han måste få luft.

Men då plötsligt, får mannen kraft i benen igen. Han ställer sig upp. Sätter sig ner, och när vi frågar om han är okej så nickar han.

Vid det här laget har personalen på hotellet kallat på ambulans, och en semestrande läkare kommer fram och kollar att mannen är okej i väntan på den.

Dagen efter sitter jag med fötterna i bäbispoolen bredvid killen som lyfte upp mannen. Han berättar att han mött mannen efteråt. Han hade inte alls satt något i halsen. Han hade pacemaker, och den hade stannat. Vi som stod där gjorde allt fel – men denna stora starka kille hade i ren tur lyckats trycka igång hjärtat på mannen igen! Jag talade om för honom att jag tyckte ha var modig som gjorde det han gjorde, till skillnad från så många av oss andra som bara stod.

”Jag tänkte inte, jag bara gjorde”, svarade han.

Men som jag tänkt efteråt.

På hur anhöriga rusade bort när deras älskade höll på att dö. Jag dömer ingen, och jag förstår reaktionen, men önskar man inte att de ska rusa till? Att de ska säga att de älskar? Få en att vilja stanna i livet?

På att så många kunde göra så lite. Och att alla alla borde lära sig livräddning.

Och på mannen. Vars hjärta slutat slå, fast ingen förstod. Såg han vad vi alla gjorde? Var han levande eller död? Hur långt efter att ett hjärta stannar dör man egentligen?

Ni kanske har gissat svaret nu? 11 sekunder, enligt Peter Fenwick, en brittisk forskare som specialiserat sig döden och näradöden-upplevelser.

11 sekunder efter att hjärtat slutat slå upphör all aktivitet i hjärnan och man anses vara kliniskt död.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här svaret. Mer än att det gett mig ytterligare en liten pusselbit om hur det är att vara – och inte vara – människa. Och en sak mindre att fundera över.

 

Tänkvärt

Jag såg sångerskan Duffy på Skavlan, ja det är säkert ett år sedan. Det var ett sånt där ögonblick du vet, när den som intervjuas tittar ut ur tv-rutan och ser rakt in i dig (snälla säg att du också känt så!) och liksom flyttar undan den där luddiga bomullen som gör tankarna trassliga.

Skavlan frågade hur det hade gått till när hon blev så vansinnigt framgångsrik helt plötsligt. Och det var alltså då det hände:

Hon såg mig rakt i ögonen och sa: I stopped wanting and started dooing.

Hon berättade hur hon i flera år gått runt och sagt att hon ville sjunga. Sedan plötsligt en dag kom hon på att om hon skulle bli sångerska, då kanske hon skulle börja…sjunga?  Visst är den mänskliga hjärnan fantastisk, att det kan vara en sån aha-upplevelse att förstå ett så enkelt samband? Och vad det säger om min hjärna att jag måste höra det från henne för att fatta det, det vill jag inte ens gå in på. Men jag tror inte att jag är ensam, eller att Duffy var det, om att vilja men inte göra.

Vad är det du vill, och som du borde börja göra?

Jag kom på ett par saker till (Jo, Duffys har spänt ögonen i mig titt som tätt sedan dess) medan jag nattade minstingen ikväll. Det ena är att få ut den här sidan ikväll. Den andra drar jag igång i morgon. Den får ni höra om längre fram!

//M

Ps. Behöver du lite pepp så kolla på den här videon, och låtsas att det är dig Duffy ställer mot väggen. Well, well, well – hur ser din plan ut?? http://www.iamduffy.com/video

Meningen med livet

Att diskutera den har alltid legat mig varmt om hjärtat! I nr 4/11 av LevaPS! som finns i affären NU, intervjuar jag religionspsykologen och prästen Cecilia Melder. Hon har nyligen kommit med en avhandling som visar att vi har tappat vår livskarta och därför går vilse i livet.

Onekligen fick det mig att fundera: vilken livskarta följer jag? Hur vet jag vad jag ska göra när livet svajar?

Hur är det med dig?

Vem är Mia Berg?

Det har jag grubblat på hela mitt liv. Det är på den där nivån så att jag har svårt att prata in ett telefonsvararmeddelande på min mobil, ni vet:
Hej, ni har kommit till Mia Berg, journalist... ja, och mamma, och fru, och vän, och tänkare... och nånstans här börjar jag tänka på vad alla som ringde till det mobilsvaret skulle börja tänka och att jag kanske inte skulle få några fler meddelanden om jag sa så.
Jag kan helt enkelt inte sätta en etikett på mig själv: Jag är ju allt det där. Och mycket mer. Ganska ofta kämpar jag för att bara vara Mia också. Den TokKloka. Så om du vill ha nån bild av allt det där som händer i min hjärna - läs min blogg. Och räcker inte det, så hör av dig, vettja!