Författare Föreläsare Journalist

Postat i kategorin Uncategorized

På besök i tv-världen

Det som hände i måndags morse händer ju inte så ofta i mitt liv. Därför sprang jag runt i tv4:as lokaler och fotade som värsta rookien. Det var en surrealistisk värld att vara i, eftersom jag kände igen varje person som gick förbi och nästan var på väg att hälsa.
Men nej. De kände ju inte igen mig.

Här kommer i alla fall en bildkavalkad från livet bakom och framför kamerorna.

De som gick till jobbet i fyrans lokaler kanske är vana vid folk som plåtar entrén. Eller inte.

 

 

 

 

 

 

Sen var det operation spackel i sminkrummet. Jag frågade om sminkösen kunde komma hem till mig varje morgon (så kanske jag inte skulle se så himla trött ut under lämningarna, Malin!) Men det funkade visst inte så.

 

 

 

 

 

Och det här är anledningen till spacklet. Strålkastare på. Detta är under reklampausen precis före sändning, och Malou småsnackar med Malin Ewerlöf Krepp och hennes dotter om hur man får barn att gilla löpning.

 

 

 

 

 

Patrik Isaksson och jag slog oss ner i soffan och inväntade nedräkningen. Så glad att han ville prata om detta och hjälpa mig lyfta fram Dödsviktigt. Övertygad om att det gör att vi når fler.

Tack Patrik!

 

 

 

 

Och ett sånt här foto måste jag ju bara ha. Därför att om någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle sitta i en tv-soffa med Patrik Isaksson och Malou von Sivers så hade jag bara skrattat högt och sagt att de var galna. Det här bevisar för mig att drömmar kan bli verklighet. Jag säger inte att det varit lätt ( ni skulle se vilken liten våt fläck jag är nu) men det gick. Det ger mig hopp för framtiden.

 

 

 

Om du nu har missat vad resultatet av detta blev så finns klippet här.

Stor kram till alla er som hejar på!

//M

Du fattas om och om igen

Mitt minne är lika suddigt som bilden, men känslan är glasklar. Jag saknar, jag saknar, jag saknar dig. Lite mindre ibland, för jag gillar att leva det här livet även fast inte du är här. Men jag saknar dig mycket ganska ofta.

Idag är det trettio år sedan du försvann, sen du ramlade ihop strax före upploppet på det där motionsloppet. Du gjorde det bästa du visste och du dog av det. Det är nog meningen att det ska finnas en tröst i det, att du var lycklig när du dog. Men det har aldrig funkat så bra för mig att tänka så, för det betyder ju också att döden kan slå till precis mitt i lyckan. Och det är sånt man inte vill lära sig när man är sju.

Det senaste året har jag skrivit boken Dödsviktigt. Det har tagit mig närmare dig, jag har fått gå bredvid dig. Ibland har du varit så nära att jag nästan kunnat ta på dig, ibland så nära att det nästan inte hänt.
Men just döden har inget nästan, det är det som är hela poängen. Död. Dödare. Dödast. Jag vet att klasskompisarna skrattade åt det i skolan, när fröken skulle visa att man inte kunde böja vissa ord. Det gjorde inte jag. Du var allt det där. Död. Dödare. Och dödast.

Tänk om man kunde böja ordet åt andra hållet.

Och det är när jag tänker på det som det känns som de där raderna ur Kents Utan dina andetag, och jag vet att det är en kärlekssång, men för mig säger de precis hur sorg känns i de stunder när den är som värst:

Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå när du inte ser på
Och färglös som en tår
är jag utan dina andetag.

Då när luften tar slut och benen viker sig. När sorgen förlamar. Jag är inte där så ofta längre. Allra mest är livet bra ändå. Men stunderna kommer tillbaka även efter trettio år. För du fattas om och om och om igen, pappa.

Jag har alltid letat efter någon mening med att du dog, i 29 år letade jag. Sen bestämde jag mig för att skapa den själv. Resultatet är Dödsviktigt, min present till alla barn som också har en mamma eller pappa som är död, dödare, dödast.

Till min pappa Sven-Olof
Det här är vad jag lärde mig av dig

Det är bokens första ord, och jag förstår pappa, att det inte var det du ville att jag skulle lära mig. Att du skulle ha gjort vad som helst för att skydda mig från det. Om någon vid nummerlappsutdelningen sagt till dig att det var livet du valde bort, om du valde att springa den där dagen. Då skulle du ha valt om. Det kan jag hitta en tröst i.

Din dotter Mia

 

Dödsviktigt på åtta minuter

I morse cyklade jag iväg i mörkret för att prata Dödsviktigt i SR Västernorrland. Skakigt! Sitta där i lobbyn och se in i studion, och höra påorna om den där Mia Berg som visst skrivit en bok. Är det jag? Sen in å prata, och det gick nog ganska bra. Men dotra tycker att jag är mycket pinsam. :-) Lyssna här! Jag börjar prata ungefär nio minuter in i sändningen!

Dödsviktigt i Sundsvalls tidning

Jag är så stolt och glad över detta reportage av Johanna Larsson Beijar i förra lördagens ST. Hon fångade på pricken vad jag vill säga. Tack!

//Mia

 

 

 

 

 

Dödsviktigt i media

Till alla er som förgäves letade efter artikeln om Dödsviktigt i Sundsvalls Nyheter i fredags – här är den.
Jag kan också passa på att tipsa om att Dödsviktigt dyker upp i Sundsvalls Tidning på lördag. Men då ligger jag på en solbädd på Cypern och dricker Iced Coffee och tänker inte ägna mig åt att sprida bilder av de fiiiina sidorna. Om du är väldigt nyfiken har jag fått veta att det går att gå in på st.nu och köpa en digital variant av dagens tidning. På lördag alltså. Annars kommer foton om en vecka!

Ta hand om er!
Mia

 

Efterlysning: Vab-krigande föräldrar

Jag letar med ljus och lykta efter föräldrar som ibland fastnar i vab-kriget. Det som startar när barnen är sjuka HELA TIDEN och det känns som att man aldrig hinner jobba. Då när man börjar tjafsa om vems jobb som är viktigast.

Det handlar om en kort intervju i enkätform – med foto på mamma och barn – som ligger bredvid en större text om vabberi. I stor föräldratidning.

Är det du? Eller känner du någon som någon gång befunnit sig just där?  Mejla mig på berg.mia@gmail.com! Å dela detta med alla småbarnsföräldrar ni känner! BUMS!

Tack!

Mia

Besök på andra sidan

Idag blev jag för första gången intervjuad av en tidning om Dödsviktigt. Det var Jonas Månsson på Sundsvalls Nyheter som var först ut. Han skötte sig finfint (han tyckte det var läskigt att intervjua en journalist, så jag ville bara säga det).

Men jag vill här med ge ett erkännande till ALLA jag intervjuat genom åren. Vad förbenat svårt det är att sitta på er sida! Jag visste precis vad jag ville säga när jag kom dit men sen pratade jag liksom i cirklar och jag kan bara hoppas att Jonas hängde med i mina svängar. Efteråt kändes det ungefär som att jag åkt genom en centrifug. Tömd. Fick ringa vän för att landa på jorden igen.

Jag tror ni kommer få läsa en lysande text. Men det kommer inte att vara min förtjänst!

//Mia

Dödsviktigt har fått vingar!

Ja, jag glider fram lite ovanför marken idag. Igår var jag och Dödsviktigt nämligen med om något fantastiskt.

För snart ett år sedan fick jag ett stipendium från Skandias Idéer för livet. Pengar som skulle gå till att trycka Dödsviktigt. Igår firade Skandia att Idéer för livet fyllde 25 år och samlade alla sina norrlandsmedarbetare – från Gävle till Gällivare – till stor baluns på Södra Bergets Hotell i Sundsvall.

Vi stipendiater var också inbjudna – som eldsjälar. Och vad vi brann. Att sitta i ett rum där varje stol är fylld av någon som kämpar för att göra en liten bit av världen lite bättre var faktiskt mäktigt. Vad mycket man kan göra om man vill!

För oss började dagen kl 15. Vi fick höra om Idéer för livet, och sen kom Skandias presskille och mediatränade oss. Kul som journalist att höra hur man ska göra för att journalister ska lyssna på en. Var och en kan ju prata i timmar om det vi gör, men hur gör man om man vill ha ut hela budskapet på ett par minuter? Vi fick öva i små grupper och sen var det dags att köra presentationen inför alla.

Efter det kom chefen för Idéer för livet fram till mig och sa:

– Du gjorde det där så himla bra! Jag tänkte kalla upp ett par eldsjälar på scenen vid middagen för att de ska få berätta om sina projekt, är det okej om jag kallar upp dig?

– Självklart!

Ungefär här började jag lyfta från marken. Ni vet, jag har plitat mina bokstäver i min lilla hörna i garderoben, och jag tycker ju att de är viktigast i världen (Dödsviktiga!). Plötsligt kändes det som att jag lyckades förmedla det också.

En halvtimme senare stod jag på scenen med strålkastare i ögonen och mikrofon i händerna – inför en jättesal med människor. Hjärtat slog så hårt så det kändes som det skulle hoppa ut – och jag mumlade för mig själv: jag är inte nervös, kroppen bara förbereder sig på att göra ett jäkligt bra jobb :-)

Jag fick prata i flera minuter, och jag fick visa upp Dödsviktigts omslag. Och jag fick rungande applåder. Fattar ni. Budskapet ut över hela Norrland. Ja, Skandias norrland, men ändå.

Och sedan fortsatte kvällen i samma anda. Anställda kom fram och sa att de MÅSTE köpa boken, eldsjälar kom fram och pratade om olika sorters samarbeten. Skandia själva kom också med förslag. Och mina mungipor åkte bara längre och längre upp.

Vilken självförtroendeboost för mig – och vilken flygande start för en bok som ligger på layout och korr-stadiet. Så stolt så det finns inte ord.

Utöver detta: Fantastisk mat av Leif Mannerström och massa fina människor. Det känns verkligen som att det här bara är början på något riktigt bra.

Lycklig!!

 

 

 

 

 

TeamDödsviktigt

– klädda i bokens färger kvällen till ära!

Allvarligt!

Var på ett härligt möte med Göran Gyllenswärd förra veckan – psykologen som hjälper mig med boken. Han frågade mig vad jag jobbade med annars – ja förutom att jag skriver en bok om döden alltså.

– Jag har just lämnat en artikel om mobbning och nu jobbar jag på två om barn och hemlöshet.

Sen brast vi ut i ett gapskratt.

– Tror du det har med din bakgrund att göra?

Om.

Jag dras åt svårigheterna liksom. Kan inte hjälpa det – det är då jag går igång.  Men nåt litet lättsammare kan jag nog tänka mig snart. För att liksom hämta luft innan jag dyker ner i väsentligheterna igen.

Dödsviktigt tar form!

Igår kväll åkte jag till Anna som fotat alla bilder till Dödsviktigt – och som ska göra hela formen. Vi har en massa dater med tryckerier den närmsta veckan, så vi behövde nåt att visa upp. Vi skulle börja göra bok helt enkelt!
Vi skrattade gott, inte hade vi nån aning om vad det finns för regler för hur boksidor ska se ut, så vi googlade friskt på spaltbredder och konstaterade glatt att vi antagligen uppfann hjulet. Men man måste ju lära sig nån gång. JU!

För att få koll på hur alla delar ska ligga i boken tog jag till stenåldersknepet – att ge varje del ett papper och flytta runt det på golvet. Vad hörde ihop, vad var smartast? Shit, det blir ju en bok här!

 

 

 

 

Sedan matade vi in allt i datorn. Fortfarande en himla massa tomma sidor, men de är markerade, de finns. Plötsligt satt vi där med ett helt bokdokument.

Det känns lite som lyxversionen av alla de där tidningarna jag producerade som barn, och som jag tvingade alla jag kände att prenumerera på. Dödsviktigt är 100 ggr snyggare, 100 procent viktigare, och 100 ggr roligare att göra. Jag kommer nog tvinga alla jag känner att köpa den också. Och känner någon av er någon som jobbar inom skolan, så lobba för den. Dödsviktigt bör alla elever i högstadiet och gymnasiet läsa!

Vem är Mia Berg?

Det har jag grubblat på hela mitt liv. Det är på den där nivån så att jag har svårt att prata in ett telefonsvararmeddelande på min mobil, ni vet:
Hej, ni har kommit till Mia Berg, journalist... ja, och mamma, och fru, och vän, och tänkare... och nånstans här börjar jag tänka på vad alla som ringde till det mobilsvaret skulle börja tänka och att jag kanske inte skulle få några fler meddelanden om jag sa så.
Jag kan helt enkelt inte sätta en etikett på mig själv: Jag är ju allt det där. Och mycket mer. Ganska ofta kämpar jag för att bara vara Mia också. Den TokKloka. Så om du vill ha nån bild av allt det där som händer i min hjärna - läs min blogg. Och räcker inte det, så hör av dig, vettja!