Idag är det pappas 70-årsdag, det slog mig när jag kokade makaroner tidigare i veckan. Att det är 2017, att han föddes 7/4-47. Blev upptagen med siffrorna där ett tag och tänkte att det var extra märkligt att han fick en dotter som föddes 74. Vad är det med sjuor och fyror? Finns säkert nån som har en teori om det.
Sen gick tankarna den vanliga vägen. Den som tar mig genom alla omifalltänkhurdethadekunnatvara. En pappa. En morfar. Att prata med. Kramas med. Kanske få hjälp av ibland. Vid det här laget, kanske hjälpa. Alla tankar som får hålet att växa.
Så jag prövade dem mot att livet inte är så enkelt. Mot tanken att han är en superhjälte i mitt minne, eftersom han aldrig hann bli något annat. Att det kanske hänt saker som gjort allt mycket svårare om han varit kvar. Att min idealbild inte är verkligheten, så som den hade varit. Ibland är gränsen mellan realism och skyddsmekanism hårfin, och det är både lugnande och oerhört sorgligt. Att vilja svartmåla för att stå ut. Skydda sig mot kärlek.
Så jag for tillbaka till siffrorna och plötsligt slog det mig att 35 är hälften av 70. Det betyder att pappa nu har varit död lika länge som han levde. Och här gick livets matematik inte ihop. För samtidigt som vi alla alltid sagt att hans liv blev alldeles för kort, så känns det som att han varit död väldigt, väldigt länge. 35 år kort. 35 år långt. Samma tid. Hur är det möjligt?
Det är nu man kan argumentera för att han var barn en del av den där tiden, att han precis börjat sitt vuxenliv, att jag bara fick ha honom i sju av de åren. Nästan som att det bara är vuxentiden som räknas. Det är det ju inte. Jag ser på mina barn att varje år är på riktigt. Att vi fyller dem här och nu. Med liv.
Och då tänker jag på henne som jag intervjuade för flera år sedan, hon som förlorat sin pappa redan när hon var tre. Hon sa: Oavsett när man dör, har man levt ett helt liv.
Jag hade så svårt att ta in det då, var fortfarande i konflikt med livet och sökte syndabockar i universum, ville ha svar på varför. Varför han? Varför jag? Varför då?
Nu har letandet stillnat. Och jag tänker. Kanske var han klar. Kanske hann han ge det som hans liv skulle ge. Kanske kan 35 år vara ett helt liv. Ett helt liv långt. Realism eller skyddsmekanism? Vet inte. Men det hjälper.
Grattis pappa!
/M