Författare Föreläsare Journalist

Tokkloka tankar

Om livet och döden. Om glädjen och sorgen. Och om rätten att få vara både och.

Brillianta texter

Ord som känns om ämnen som bränns. Jag kompromissar aldrig med nyanserna.

Berörande tal

Om barnen som saknar och de vuxna som behöver stå kvar.

Boka mig

Som skribent, föreläsare eller utbildare.

Livets matematik

bildIdag är det pappas 70-årsdag, det slog mig när jag kokade makaroner tidigare i veckan. Att det är 2017, att han föddes 7/4-47. Blev upptagen med siffrorna där ett tag och tänkte att det var extra märkligt att han fick en dotter som föddes 74. Vad är det med sjuor och fyror? Finns säkert nån som har en teori om det.

Sen gick tankarna den vanliga vägen. Den som tar mig genom alla omifalltänkhurdethadekunnatvara. En pappa. En morfar. Att prata med. Kramas med. Kanske få hjälp av ibland. Vid det här laget, kanske hjälpa. Alla tankar som får hålet att växa.

Så jag prövade dem mot att livet inte är så enkelt. Mot tanken att han är en superhjälte i mitt minne, eftersom han aldrig hann bli något annat. Att det kanske hänt saker som gjort allt mycket svårare om han varit kvar. Att min idealbild inte är verkligheten, så som den hade varit. Ibland är gränsen mellan realism och skyddsmekanism hårfin, och det är både lugnande och oerhört sorgligt. Att vilja svartmåla för att stå ut. Skydda sig mot kärlek.

Så jag for tillbaka till siffrorna och plötsligt slog det mig att 35 är hälften av 70. Det betyder att pappa nu har varit död lika länge som han levde. Och här gick livets matematik inte ihop. För samtidigt som vi alla alltid sagt att hans liv blev alldeles för kort, så känns det som att han varit död väldigt, väldigt länge. 35 år kort. 35 år långt. Samma tid. Hur är det möjligt?

Det är nu man kan argumentera för att han var barn en del av den där tiden, att han precis börjat sitt vuxenliv, att jag bara fick ha honom i sju av de åren. Nästan som att det bara är vuxentiden som räknas. Det är det ju inte. Jag ser på mina barn att varje år är på riktigt. Att vi fyller dem här och nu. Med liv.

Och då tänker jag på henne som jag intervjuade för flera år sedan, hon som förlorat sin pappa redan när hon var tre. Hon sa: Oavsett när man dör, har man levt ett helt liv.

Jag hade så svårt att ta in det då, var fortfarande i konflikt med livet och sökte syndabockar i universum, ville ha svar på varför. Varför han? Varför jag? Varför då?

Nu har letandet stillnat. Och jag tänker. Kanske var han klar. Kanske hann han ge det som hans liv skulle ge. Kanske kan 35 år vara ett helt liv. Ett helt liv långt. Realism eller skyddsmekanism? Vet inte. Men det hjälper.

Grattis pappa!
/M

Ett (väldigt kort) brandtal

IMG_5485Jag har precis klivit ut ur bubblan, den där sköra, vackra som uppstår när människor i ett rum blir modiga medmänniskor till varandra. Vill vara modiga medmänniskor. Det är det jag jobbar för. Och barnen.
Jag har föreläst för Sveriges alla lekterapeuter på deras riksmöte i Sundsvall. Och jag tänkte att jag började i uppförsbacke. Eftersom barnen jag pratar om, de som förlorar föräldrar, inte ingår i deras uppdrag. Lekterapin på sjukhusen är till för barn som själva är sjuka. Som allra mest även för syskon till sjuka. Men inte för dem som är barn till sjuka.
För ungefär ett och ett halvt år sedan hamnade jag i en diskussion om det med ett gäng lekterapeuter. För precis som i resten av världen tycker människor olika, och ibland är det förvånande hur himla långt bort från det sunda förnuftet det där olika kan vara.

Det var en lekterapeut som resonerade så här:
– Barnen till sjuka och döende föräldrar ingår inte i vårt uppdrag, och om vi ändå skulle göra plats för dem när det går, så kommer de andra avdelningarna aldrig att lära sig att ta sitt ansvar.
– Och vad händer med barnen om ni säger nej, tar avdelningarna sitt ansvar, undrar jag.
– Nej, men det är ju deras ansvar om de inte gör det.
– Ja, fast under tiden passerar det ju en massa barn hos er. Jag tror inte de bryr sig så mycket om vem som inte tar sitt ansvar. Jag tror att de bara tänker att ingen bryr sig om dem.

Och så idag står jag framför lekterapeuterna igen. Och nu när jag lärt mig ännu mer om hur viktig leken och stödet är för att barn ska förstå och kunna hantera svårigheter de är med om så blir det ett (väldigt kort) brandtal som får avsluta hela föreläsningen:

Och till er lekterapeuter vill jag särskilt skicka med detta: Det finns en stor mängd barn som vistas på sjukhus därför att de har anhöriga som är svårt sjuka och döende. Jag har föreläst inom sjukvården, för läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, om hur de kan blir bättre på att möta barn i sorg under många år. Och om och om igen har jag fått samma förklaring till varför stödet till barnen inte fungerar på sjukhusens avdelningar: Personalen säger att de inte har någon barnkompetens.
Men det har ju ni. Ni vet hur man pratar med barn. Ni är bekväma i sjukhusmiljön. Ni vet hur man kan göra för att göra tiden på sjukhuset bredvid en sjuk och döende förälder begriplig och hanterbar. Ni har erfarenheten, kunskapen och metoderna. Ni är viktiga för att stödet till barnen ska fungera. Jag vet att barn till sjuka och döende föräldrar inte ingår i ert uppdrag. Men i vems uppdrag ingår de? Och vilka är bättre rustade för det uppdraget än ni? Det tycker jag i alla fall är en fråga både ni och landstingen skulle kunna fundera över.

Och så nickas det i salen. Ja, jag blev lite rörd faktiskt. Medhåll. Sedan räcker en av lekterapeuterna upp handen, och säger att han bara måste säga en sak. Och jag laddar för attack. Men han säger:
– Alltså, det där du sa om att sjukvårdspersonal säger att de inte har barnkompetens, det är ju bull shit. De allra flesta av dem är väl föräldrar? Det är ju sunt förnuft, medmänsklighet!
– Exakt vad jag sagt i de debatter jag varit med i: när blev det en kompetens att prata med barn? Pratar läkare och sjuksköterskor inte med sina egna barn? Gick de en utbildning innan de skaffade dem?

Och jag säger att jag håller med om att det är sunt förnuft, men att det sunda förnuftet är så olika. Och att vi måste komma ihåg att vi lever i ett land där en stor del av sjukvårdspersonalen just nu utbildas i att komma ihåg att fråga sina patienter om de HAR barn. Och att det fortfarande hålls utbildningar i den nya lagen om att barn har rätt till information, råd och stöd när deras föräldrar, av någon anledning, vårdas inom landstinget. Den nya lagen, som kom för sex år sedan. Snacka om uppförsbacke.

Det görs så mycket bra, många vill väl, men anledningen till att vi står där vi står: att barn 2016 fortfarande inte får tillräckligt med stöd inom sjukvården, tror jag är att vi hela tiden skjuter över ansvaret på andra.
Så idag vill jag slå fast några saker:

  1. Det är inte frivilligt att ge information, råd och stöd till barn som är anhöriga till sjuka och döende föräldrar. Det gäller både rent juridiskt och rent mänskligt, moraliskt. Du ska kunna se varje barn i ögonen om tio år och säga: jag gjorde vad jag kunde för att du skulle vara delaktig och känna dig trygg i det svåra.
  2. Det finns så mycket bra kompetens inom landstinget. Använd den till att lära av varandra och hjälp varandra bli tryggare i mötet med barnen.
  3. Ta fram den modiga medmänniskan i dig själv. Den finns där, och det är ditt ansvar att inte låta den springa och gömma sig.

Just nu sitter Sveriges lekterapeuter och diskuterar hur de kan hjälpa till att stötta barn till sjuka och döende föräldrar på sina sjukhus, eftersom jag fick möjligheten att skicka med frågor till dem, och jag njuter lite av att vara jobbig. För som sagt. Det är inte deras uppdrag. Men vems uppdrag är det? Finns det någon som tar på sig det idag? I den bästa av världar skulle vi alla göra det!

//M

 

 

 

 

Du är en viktig vuxen!

hansVarje dag förlorar drygt nio barn i Sverige en förälder. Varje dag dör ungefär tre barn som efterlämnar syskon, klasskamrater och vänner. Hittills i år har 27 000 barn flytt till Sverige utan någon vårdnadshavare. Närmare en tredjedel av alla svenska barn är under sin uppväxt med om en skilsmässa och nästan en femtedel har föräldrar som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka. Listan på barn som befinner sig i svåra livssituationer kan göras lång.

Vi vuxna skulle självklart önska att alla barns uppväxt fick vara lycklig och ljus. Vi skulle vilja skydda barnen från orättvisor, sjukdomar, våld, död, förluster, separationer och rädsla. Men de är alla ofrånkomliga delar av livet. Och när barnet befinner sig mitt i sin svåra livssituation är förskolans och skolans värld med sin struktur, trygga rutiner och de vuxna som barnet möter där, många gånger det enda som ger hopp.

Du som arbetar i förskola och skola möter barn i svåra livssituationer varje dag, och för dem kan du göra livsavgörande skillnad bara genom att se och stötta dem. Den här veckan kommer två nya böcker som syftar till att hjälpa dig att göra dig trygg i det mötet, rusta dig med kunskap och mod, och inspirera dig till nyfikna, öppna samtal med barnen.

Grunden till materialet är hämtat från Danmark. Där har Kreftens bekempelse – Danmarks motsvarighet till Cancerfonden – under många år utbildat lärare i att möta barn i sorg och skapa handlingsplaner för det. 90 procent av alla danska förskolor och 98 procent av alla skolor har genomgått utbildningen, och utvärderingar visar att både förskolorna och skolorna har stor användning för det förberedande arbetet.

Vi, Mia Berg och Monika Nyström har via Randiga huset och på uppdrag av Socialstyrelsen, försvenskat böckerna, breddat ämnet, och kopplat materialet starkare till de svenska styrdokumenten:
Det handlar om FN:s konvention om barnets rättigheter, där det genomgående uttrycks att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet.
Det handlar om skollagen som uttrycker vikten av att barn vistas i trygga miljöer och som reglerar skolans ansvar för att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Det handlar om läroplanerna som påtalar att kunskapsutvecklingen ska främjas med utgångspunkt i barnens bakgrund och tidigare erfarenheter.

Här hos oss heter böckerna nu Du är en viktig vuxen i förskolan och Du är en viktig vuxen i skolan.

Vi som bearbetat och skrivit det här materialet vill åstadkomma en förändring. Monika Nyström, förskollärare, och Mia Berg, journalist, har båda under de senaste åren arbetat som föreläsare och författare, med siktet inställt på att förbättra villkoren för sörjande barn i Sverige. Grunden till vårt engagemang är att vi har egna erfarenheter av att leva med en förlust: Monika som mamma till två barn som förlorat sin pappa i cancer, och Mia som var sju år när hennes pappa dog.

Vi har i många år sett hur barn i svåra livssituationer ofta blir osynliga i samhället, förskolans och skolans värld. Vi är övertygade om att grundförutsättningen för att kunna uppnå kunskapsmålen i skolan är att barnen blir sedda som hela individer med alla de känslor som det innebär att vara människa. Det får även stöd i ny svensk forskning kring barns och ungdomars psykiska ohälsa. Samtidigt vet vi att det i dag inte ingår något obligatoriskt moment kring hur man pratar med barn om svåra saker i pedagogutbildningar.

Med allt detta vill vi förtydliga det faktum att det inte är ett frivilligt val att stötta de här barnen, utan en del av en pedagogs uppdrag. Denna uppgift kräver inte att du har mängder av kunskap och gott om tid, den kräver inte att du är övermänniska: den kräver faktiskt bara att du är medmänniska. Det är inte en ny metod vi vill lära ut, det är ett uppdrag du redan är rustad för. För vi vet att du redan har kompetensen att möta barn, oavsett vilka erfarenheter de har. Det där som vi vet att alla pedagoger har kunskap om, men sällan sätter ord på. Vi ger er de orden.

Mia Berg & Monika Nyström

Beställ böckerna Du är en viktig vuxen i förskolan och Du är en viktig vuxen i skolan här!

BokomslagForskolan, webBokomslagSkolanweb

Den finaste avslutning man kan tänka sig

bild 3Scenen är en liten dansbana med tak. På fatboysäckar och sittunderlägg runt mina fötter sittligger 65 ungdomar mellan 14 och 18 år. Här och där i myllret syns de blå tröjorna, ledarna som sitter redo med kramar, stöttande händer och näsdukar.
I nästan ett dygn har jag varit på läger på en liten ö som heter Lågöya. Den ligger en dryg timmes båttur ut från Oslo hamn, en bit av stillhet mitt i farleden. Solen har skinit oavbrutet sedan vi kom, skratten har klingat, vänskapsband har börjat bildas.

Alla som är på lägret är på något sätt drabbade av cancer. Några har förlorat en förälder. Några har förlorat syskon. Några har föräldrar som gått igenom behandling och blivit friska men fortfarande kämpar med biverkningar. Några har själva varit sjuka.
Det är Kreftföreningen, Norges motsvarighet till Cancerfonden, som arrangerar lägret tillsammans med Statoil. Ungdomarna har kommit från hela landet, för att träffa andra som vet hur det är att leva med cancer, sorg, sjukdom och död nära inpå.

bild 1Men tro inte att detta är ett deppigt ställe. Fnittret! Jag hade lite glömt hur mycket tonårstjejer kan fnittra. Killar som kastar sig om halsen på varandra, de som sågs förra året och nu äntligen igen. Det spelas kubb, fotboll, badminton, det hoppas studsmatta och det hoppas från badbryggan i det iiiii-kalla havet. På bara några timmar har de som stod ensamma på flygplatsen hittat kompisar att driva runt med. På kvällen samlas vi på stranden, firar norska midsommaren St Hans med stort bål och grillning. En ikeapåse full med godis dyker plötsligt upp och pratet och skrattet och musiken ljuder över viken. Som en sommardröm.

Och sedan kommer jag, morgonen därpå, och ska prata om döden. Ungdomarna är spända, vad kommer jag säga, ska vi gråta nu? Ja, kanske.

Föreläsningen jag håller liknar ingen annan. Jag brukar uppmana de vuxna att våga möta de sörjande ungdomarna. Nu är det ungdomarna som sitter framför mig, runt om mig, och jag är tagen av situationen. Jag vill att de ska veta allt jag inte visste, jag vill visa dem vägar och omvägar genom sorgen, få dem att ta hand om sig själva, och jag vet ända in i märgen att det inte är lätt det jag säger. Men jag vet också att jag sitter här, över tjugo år senare, och ler och kan prata om det. Jag lånar ut mitt hopp och mina lärdomar till dem. Så jag säger:

Var inte ensam med din sorg.
Ta reda på vad som hänt.
Ta avsked av din döda förälder.
Ta reda på hur sorgen funkar.
Vila i vanligheten.
Samla på minnen.
Gör det ni gör här och nu – träffa andra som vet vad ni går igenom.

Många av de här vägarna genom sorgen, de började jag gå när jag var 21. 14 år efter att pappa dog.
Vad vill jag säga med det då? Jo, att det aldrig är för sent att bli hel. Missade du någon av de där vägarna jag nämnde – så gå dem nu eller om tio år när du är redo. Men ge dig själv den gåvan, att låta det som har hänt vara en del av dig som du tar hand om. Tryck inte undan sorgen, låt den inte ta över. Bara låt den vara där bredvid dig och låt dina tankar och känslor och nya erfarenheter studsa mot den genom livet. Som en spegel där du ibland kan skymta nya sidor av dig själv.

Efteråt kommer ungdomar fram och kramas. Vill prata. Och jag fick höra att det jag sagt satte igång många samtal i stugorna. En finare avslutning på vårterminen kan jag nästan inte tänka mig. Tack alla ungdomar för att jag fick hänga med er, tack Anine och Kreftföreningen för att jag blev inbjuden. Tack Lågöya!

//M

bild 2bild 4bild 2(1)

 

 

Ja men det är ju det jag gör, jag bygger en by!

Några minuter före midnatt, i det allra sista andetaget av visningstiden på svtplay lyckades jag härom veckan se den isländska filmen Metalhead. Det var länge sen jag såg något så helt igenom ärligt, smärtsamt och vackert. Ja, filmen klubbade mig.

För dig som inte sett, här kommer en snabb resumé som inte på något sätt gör filmen rättvisa:

Tolvåriga Heras storebror dör framför ögonen på henne. Olyckan tar inte bara död på Baldur, utan även på familjen som den var. Mamma, pappa, syster flyter ifrån varandra och i ett desperat försök att inte förlora närheten till sin bror tar Hera över sin brors kärlek för hårdrock. Och hårdrocks-t-shirts. Åren går. Sorgen, smärtan och ilskan går inte över. Den blir värre, djupare, outhärdligare. Hera slåss för sin egen överlevnad varje dag, men alla runt omkring tycker bara att hon är JÄVLIGT jobbig och önskar att hon ska lämna byn.

Känslan genomsyrar allt: ingen pratar om det som färgar precis allt.

Och när det en dag inte finns en endaste nanomillimeter kvar i Hera som kan innesluta sorgens kraft, ja då gör hon det hon sett Death metal-band göra på Youtube: Hon bränner ner byns kyrka.

Det är fruktansvärt, desperat, ångestframkallande. Grannarna stormar föräldrarnas gårdsplan och skriker att nu får det vara NOG! Hon måste bort från byn, hon har gått för långt. Men det hör inte Hera, hon har redan rymt från byn och sig själv och jag tänker, nu dör hon, nu dör hon, hur mycket kan en människa ta?

Ändå är det inte smärtan i filmen som får mig att gå sönder. Det är kärleken.

När hon återvänder och någon i byn äntligen förstår, att det är sorgmonstret i henne som tuttat på, inte Hera. Och att de alla borde ha sett, borde ha förstått vad som fanns där innanför krigsmålningen. Att ett problembarn, är ett barn. Med problem.

Kärleken. Scenen när hela byn går ihop och bygger upp kyrkan igen.  Bygger ihop Hera. Lagar hennes sorg. Bär och pusslar och spikar och kämpar och hur kyrkan sakta reser sig ur askan, som ett monument över att det går att komma igen, om vi bara hjälps åt.

Varför är det så svårt? Varför bär vi våra sorger ensamma? Varför lagar vi inte varandra? Varför går vi inte fram och säger som byborna: Du har det svårt. Vi ser dig. Vi vill hjälpa till att göra dig hel.

Det krävs en by för att fostra ett barn, säger ett gammalt afrikanskt ordspråk.
Det krävs en by för att hjälpa ett barn i sorg, tänker jag.
Varje unge som sörjer borde ha en sån by.

Smärtan är för stor för att bäras av ett ensamt barn. Den är för stor för att bäras av en ensam familj. Ändå låter vi sorgen göra oss till detta. Ensamma.

Och plötsligt står det lika klart för mig, som kyrkan står där på berget: Det är precis detta jag ägnar mig åt. Varje föreläsning, varje text, varje projekt har detta som mål: Jag försöker bygga en by åt varenda randig unge. En by som fångar och bär när den egna kraften inte finns. Och varje lärare, sjuksköterska, läkare,  skolkurator, kompis, kusin, faster, moster, farbror, faster – ja allt det du och jag är för någon annan. Det är vi som är byn.

//M

Nu har jag bara en önskan kvar

Det är jul 2014, min del av världen är täckt av decimetrar vitt glitter, och kring mitt köksbord sitter hela min lilla familj och skalar mandariner. Julmusik i bakgrunden, och två barnröster som sprängfyllda av berättelser, löser av varandra i ton och skratt.

Mandarinskalselefanten får liv av min ena dotters fantasi och vi skrattar så vi kiknar, medan jag börjar räkna. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-11.

Elva.

Tiden stannar, och fast det är jag som åker iväg så känns det som att det är de andra runt bordet som försvinner. Elva klyftor på mandarinen. DET ÄR ELVA KLYFTOR PÅ MANDARINEN.

Vet ni hur sällan det verkligen händer? Jag vet. För jag har räknat varendaste klyfta på varendaste mandarin jag ätit i trettiotvå år. Trettiotvå år av magiskt tänkande, och jag undrar om jag började redan den första julen? Om pepparkakorna och mandarinerna och önskelistorna redan då blev symbolerna för att det omöjliga kanske ändå skulle kunna gå i uppfyllelse. Små portar till lyckan: En pepparkaka i tre delar. Elva klyftor på mandarinen. En önskan som, om den slog in, skulle ändra allt:

Låt pappa komma tillbaka.

I tio år trodde jag att det skulle fungera. I närmare tjugo önskade jag att det skulle göra det. Nu sitter jag här vid mitt köksbord med mina elva klyftor och tänker att nu brukar hoppet explodera i mig. Men det händer inget. Och det känns liksom… inget.

Och jag förstår, på det inkilande sättet som insikter kan ta sig in i en på ibland, att min sorg blivit en annan. Det är inte längre den där desperata ”kom tillbaka för jag överlever inte utan dig”. Det är mer ”vad jag önskat att du varit här, men jag klarar mig fint nu pappa.” Det är tomt och det är skönt, och det är ett lugn som lägger sig. Över detta år och de 32 tidigare, som inte blev som det var tänkt men som ändå lett dit där jag är idag.

Jag vet inte vad jag varit och vad jag gjort utan att pappa försvann. Men jag vet att det varit ett år när jag farit runt hela landet och föreläst för över 2000 personer. Suttit i tv-soffa, fått känna på hur det är när drevet går i nyheterna och gjort radiointervju på stökig flygplats. Skrivit debattartikel i Aftonbladet som delats över 7000 gånger. Fått min dödsviktigtsida länkad till Socialstyrelsen och Skolverket. Och jag har mött barnen och föräldrarna på vårt egna Randiga Hus i Sundsvall. Det som äntligen blev verklighet. Det som fått barn att skina när de insett att de inte är ensamma om att ha förlorat en förälder. Det som fått föräldrar att gråta av tacksamhet i telefonen över att de äntligen har någonstans att vända sig. Det som fått personal från landstinget att söka efter samarbeten för att kunna hjälpa de familjer de möter.

Om jag önskar mig något nu, så är det det. Att få möjligheten att fortsätta göra just det jag gör. Låna ut hopp till familjer som är i början på den resan som sorgen skickar ut dem på, och att hjälpa dem göra den resan så mycket kortare. För jag vet nu att det inte behöver ta 32 år att komma fram. 

– Hallå, Mia, var tog du vägen, säger min man och jag dras tillbaka till nuet.

– Det är elva klyftor på mandarinen, säger jag, och plötsligt tänker jag att det är just så.

Det är inte portar till lyckan.

En pepparkaka i tre delar är en pepparkaka i tre delar.

Elva klyftor på mandarinen är bara elva klyftor på mandarinen.

Lyckan, den har jag redan här och nu. Den behöver jag inte önska mig till. Det hade bara varit väldigt fint om pappa också kunnat dela den med oss.

//M

 

Jag saknar hoppet varje dag

hjartaJag är äldre än min pappa skulle ha varit. Jag är vuxen och jag vet. Att livet inte är för evigt, men att döden är. Ni som läst min bok, eller hört mig prata, vet att mitt sjuttonåriga jag stod den där dagen vid pappas gravsten och kände den verkligheten trilla ner i huvudet på mig, rinna in i varje del av min kropp:

Han kommer inte att komma tillbaka. Aldrig någonsin. Jag ska leva resten av mitt liv utan honom.

Det hade gått tio år av dagliga önskningar, jag brukar säga att jag använde hoppet att hålla mig i när jag växte upp. Som en sån där säkerhetslina vid ett stup, ni vet. Tills den dagen när säkerhetslinan gick sönder och hoppet försvann.

Att leva utan hopp är svårare än att leva med sorg. Hoppet hade blivit som en sorts grundkänsla i mig som jag lutade mig mot. Anledningen till att jag orkade gå framåt. Det var nog det som gjorde det så tungt när det försvann, att jag plötsligt skulle bära allt själv. Det hade funnits en tröst att hämta i ”en dag ska vi ses”. Men det fanns ingen tröst i ”aldrig mer”.

Det kom en låt strax efter det där, och den handlade om Gud och hur han svek. Men för mig handlade den om pappa och att han lämnade mig, hur hans död puttade ut mig i en verklighet jag inte på något sätt ville vara i. På ett sätt blev även jag en motvillig utvandrare till ett okänt land.

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund,
hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden!
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?

Du måste finnas du måste, jag lever mitt liv genom dig!
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om du inte fanns!

Åren gick och långsamt byggde jag upp kraften som hoppet gett mig, inuti mig själv. Det tog tid. Det var svårt. Många  gånger ville jag ge upp. Men det gick. Jag går inte längre sönder av aldrig. Jag kan nästan alltid andas trots att han inte finns. Jag har lärt mig att leva i det nya landet.

Jag hade nästan glömt hur skönt det var att ha hoppet att luta sig mot. Tills jag läste tidningen en dag om en man som uppstod från de döda. Nej, han hade förstås inte dött, men hans familj trodde det. Han hade deserterat från andra världskriget och flyttat till norden. Han skämdes så mycket att han aldrig vågade höra av sig till sin familj i USA. Men av någon anledning fick de till slut kontakt.

Och vet ni, då glimmade det till. Hoppet. Som en öppen famn jag tillät mig att falla in i, och det var en lättnad som fick ögon att tåras och axlar att åka ner. Tänk om, ändå, han bara väntar någonstans? Jag kände mig så hemma där i trösten och tryggheten, och jag förstod hur oändligt många år jag levt på den platsen. Oändligt många år för ett barn.

Och sedan tog jag ett djupt andetag och gjorde uppror mot hela mitt väsen. Mitt vuxna jag la armen om flickan och sa: Nej, han är död. För alltid. Det där kommer inte hända dig.

Jag stampade på hoppet tills det låg i en hög av smulor framför mig. Men jag har saknat det varje dag sedan dess.

//M

Jag skrev visst en riktigt gammal bok…

Här har jag gått och trott att den här idén om att skriva Dödsviktigt var något jag kom på en kväll för ungefär tre år sedan. Och så hittar jag en dagbok från när jag är 12 år där det står:

”Jag har länge funderat på att skriva en bok om vad som händer när någon anhörig dör. (…) Jag vill skriva det därför att jag kanske kan hjälpa någon annan som har det svårt. Och för att alla ska förstå att döden inte är farlig att prata om. Det förstår vi som råkat ut för det. Men även ni som inte har råkat ut för det kan ju få er en tankeställare.”

Jag kan tycka att tidsperspektivet är underbart, men det är klart, när man är 12 är fem år en väldigt lång tid. Men alltså, det här är ju grundtanken i Dödsviktigt, formulerad i en rosa anteckningsbok på mitt rum 1987.

Och sen börjar berättelsen. Om dagen när han dog. Dagen efter. Första dagen i skolan. Om kompisarnas frågor som jag tycker att det är lite kul att svara på, eftersom jag inser att jag är först om något riktigt ovanligt. Men jag skriver också att jag nog är en konstig person egentligen: ”för när jag är ledsen försöker jag alltid vara glad. Innan begravningen försökte jag bara vara glad själv och muntra upp farmor. Och efter begravningen var jag lika glad igen. Det är just där jag är annorlunda.

Och nu sitter jag här, trettio år senare och tänker att det var jag ju inte alls. Inte alls annorlunda och konstig. Jag var bara som barn i sorg är. Jag såg de ledsna vuxna och ville muntra upp. Jag grät under begravningen och lekte glatt med en bebis efteråt. Jag växlade snabbt mellan gråt och skratt. Jag slets mellan det lite coola att vara ensam om något som ingen annan visste hur det är, och önskan att det aldrig, aldrig hade hänt.

Och avslutningen är makalös och kryper under skinnet på mig:

”På kvällarna kommer tankarna. Det kändes så orättvist. Medans jag satt och tittade på bio och kiknade av skratt, kämpade pappa för sitt liv på sjukhuset. Det var inte rättvist att vissa fick leva i 100 år och pappa bara fick leva i 35 år. Det är i sådana ögonblick jag tvivlar på att gud verkligen finns. Han kunde ju ha fått leva åtminstone till 70 års åldern. Han hade ju knappt börjat sitt liv. Men så är det ju och inget kan man göra åt det.
Livet går vidare och läker alla sår säger man ju. Men jag skulle vilja säga att såret alltid finns kvar, det är bara inflammationen som läker med tiden.”

Jag hittade den här boken igår. Och orden är nästan desamma som jag använt i min föreläsning det senaste året, och det ger mig rysningar. Dödsviktigt har definitivt fler än tre år på nacken.

//M

Har alla barn rätt att sörja?

IMG_2667Det kom fram en tjej efter en av mina föreläsningar och berättade om sin sorg efter en pappa som var alkoholist och som många gånger gjort stor skada. När han dog, förstod ingen hur hon kunde sörja. Problemet var ju ur världen. Eller?
Jag bad henne gästblogga hos mig, och här kommer en dotters berättelse om pappan som inte alltid var bäst, men som ändå lämnar ett stort hål efter sig:

 

Ett kort telefonsamtal till egna lägenheten: ”Det är över nu”.

Jag visste ju att pappa var på lasarettet igen. Undrar för vilken gång i ordningen jag hade fått höra att han nog inte skulle klara sig den här gången. Så jag hade ju trott att han återigen skulle resa sig, rafsa åt sig sina kläder och vandra ut därifrån under sina vanliga eder om vilka lurendrejare läkarna var. Men så blev det nu inte. Min pappa fanns inte mer och den tomhet och saknad som funnits efter honom förut, skulle sakta börja bytas ut mot en annan.

För tomt hade det alltid varit. Han hade ju liksom aldrig varit helt närvarande. Som om hans personlighet hade spätts ut och blivit så svag att den var svår att se. Därför sörjer jag inte bara min pappa, utan även den pappa han inte var. Innan skilsmässan från mamma hade han flera gånger tagit ut sina besvikelser på henne, till den grad att det var hon som hamnade på lasarettet. Jag minns hennes kommentarer och mina äldre halvsyskons, som gjorde att jag förstod att min pappa var en dålig människa, en som egentligen inte hade rätt att finnas. Nu sa de vuxna omkring mig förstås att det var tråkiga nyheter för mig angående pappa, och jag vill tro att deras kommentarer var menade att på något sätt göra situationen bättre. Istället kändes det som att han skulle suddas ut så snabbt som möjligt:

”Men du visste ju hur han höll på med sitt drickande, du kunde ju inte tro att han skulle klara det så länge!”

”Det var ju bara tråkigheter kring honom hela tiden. Det var väl lika bra att hans liv fick sluta nu”

”Ni hade väl ändå ingen nära relation”

Nog förstod jag att det inte var så här det var tänkt att en förälder skulle vara. Det är de som ska vara skydd mot stormen, inte stormen själv. När ytterligare en ölburk med ”Pripps blå” öppnades upp undrade jag om han inte visste själv hur det skulle bli. Snart skulle den vara tillbaka, den hårda, kalla blicken som skrämde mig så mycket, eftersom jag visste att jag då blivit ”en av dem” för honom. Vad det betydde vet jag inte. Jag vet bara att då gällde det att hela tiden vara på sin vakt och tillräckligt tyst för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Då var han förvandlad till ett rovdjur med väsande, morrande röst och jag minns att det kändes som att han låg i bakhåll, väntande på rätt ögonblick för att kunna skrämma mig så mycket som det bara var möjligt. Tiden kunde suddas ut i den ständiga väntan på att något skulle hända.

Men nu är ju verkligheten inte så enkel som i sagorna. Det finns inte de som är bara goda och de andra som är genom-onda skurkar. För min pappa var den som stod för skrattet också när jag var liten. Han var påhittig, rolig och vi gjorde så mycket tillsammans. Det var han som lärde mig namnen på alla blommorna jag tyckte så mycket om, han hade en oändlig uppsjö av spännande berättelser som han plötsligt plockade fram, vi hade underbara fisketurer då vi metade  i stilla, klart vatten, hos honom tumlade kattungar och kycklingarna, som han lät kläckas i duschen,  med  kaninen Nicke och katten Emil. I pappas växthus fick man huka sig, för i taket  hade han spänt upp ett fisknät där gurkplantorna ringlade sig ut i böljande sjok och här och var hängde en gurka ner mellan maskorna. Livet kunde vara ett äventyr!

Ja, jag vet att när man är 18 år är det tänkt att man ska börja vara vuxen och inte längre så beroende av sina föräldrar. Men när pappa försvann kändes det  inte vuxet ett endaste dugg, mer som att behöva vara liten igen. Som de där stunderna när det enda som kunde göra det bra igen var att krypa upp i pappas famn och snyfta lite så att han skulle förstå att det var dags att berätta en historia igen: ”det här påminner mig om den gången vi skulle fly ur grottorna i det mörkaste Afrika…” En stunds vila till hans röst och doft av jord och mossa, piptobak och Pripps blå.

Det kan vara svårt för andra att förstå att jag alltid kommer sakna min pappa med sorg i hjärtat. Onda minnen kommer att förbli en del av mig men jag bestämmer om det är de, eller de fina minnena som är viktigast. För även om det länge kändes så, är det inte ett svek att känna kärlek och längtan trots att det är efter en person som också har gjort stor skada. Med detta vill jag ha sagt att vi alltid är i vår fulla rätt att bära vår sorg även när våra föräldrar inte var allt de borde vara.

/Marlene

 

Dödsviktiga Boktips för barn!

Jag har stött på en hög (halv)nya vackra, smärtsamma, rörande, roliga (jo faktiskt!) böcker om döden för barn. Och nu tänkte jag dela med mig av dem till er!

Först ut. Andreas Hasselbergs Himlen suger. Den handlar om tioåriga Fellan vars mamma får cancer och ger sig av till himlen. Den där himlen som suger eftersom hon inte kan heja på Fellan i hans viktiga bandymatch därifrån. Eller kan hon det? Författaren visar något viktigt, att sorg för barn ofta innehåller en massa ilska, men också att minnena kan bära på glädje och ge kraft.

Lilla Döden hälsar på av Kitty Crowther, är för de ännu mindre barnen, och, som jag tror, skriven för att minska rädslan för att döden ska komma och ta de människor man älskar. Många barn tänker just så, att döden är en person som hämtar en. Så här tecknas ett porträtt av den snälla lilla flickan som fått i uppgift att hämta de som ska dö. Hon försöker göra det så snällt så snällt, men ändå blir det  fel. För när hon tänder en brasa för att göra det mysigt där på vägen mellan liv och död, blir människorna livrädda och tror att de kommit till helvetet. Men en dag får hon hämta flickan Elsewise, och Döden upptäcker både hur det är att ha en vän och hur det är att förlora den.

Den vackraste boken jag sett om att förlora en förälder är Annas himmel av norska Stian Hole. Ordet död finns inte med någonstans i boken. Texten säger inget om vad det är som hänt, ändå är det fullkomligt solklart. Annas mamma har dött och Anna och hennes pappa är på väg till begravningen.

 

Pappa vill komma iväg till kyrkan men Anna är inte redo än, först måste hon ta med pappa på en resa i fantasins värld. En resa genom minnen och verklighet, genom sorg och hopp om en framtid. ”Det var inte så här det skulle vara,” säger pappa. Nej, viskar Anna, men i morgon kommer det kanske jordgubbar med honung.”

När pappas farmor dog är skriven av Bolibompa-Farzad Farzaneh och något så ovanligt som en fotobilderbok om döden. Eller egentligen mest om en promenad till döda gammelfarmors lägenhet. Lite kan jag känna att förlaget safe-at, genom att flytta döden så långt bort som till gammelfarmor. Jo, jag tror absolut att man kan sörja även en gammelfarmor, men den här boken handlar inte om pojken Franks sorg, utan om hur pojken ser sin pappas sorg. Frank verkar inte veta så mycket om hon som har dött.
Men det är en jordnära bok, med barns här-och-nu-tänkande. Frank är liksom inte ute efter de långa existentiella samtalen, men det är klart att han undrar om de där tallarna som började växa när gammelfarmor föddes, om de också ska dö nu när hon gjort det. Och när Frank frågar om pappa är ledsen för att hans farmor har dött, svarar pappa att det är han. Men att det är naturligt att dö. Och naturligt att blir ledsen. För ett barn som möter döden för första gången kan det vara gott så.

//M

Vem är Mia Berg?

Det har jag grubblat på hela mitt liv. Det är på den där nivån så att jag har svårt att prata in ett telefonsvararmeddelande på min mobil, ni vet:
Hej, ni har kommit till Mia Berg, journalist... ja, och mamma, och fru, och vän, och tänkare... och nånstans här börjar jag tänka på vad alla som ringde till det mobilsvaret skulle börja tänka och att jag kanske inte skulle få några fler meddelanden om jag sa så.
Jag kan helt enkelt inte sätta en etikett på mig själv: Jag är ju allt det där. Och mycket mer. Ganska ofta kämpar jag för att bara vara Mia också. Den TokKloka. Så om du vill ha nån bild av allt det där som händer i min hjärna - läs min blogg. Och räcker inte det, så hör av dig, vettja!